Vi har barnen på ett fantastiskt dagis. Personal och barn är jättemysiga. Evina har älskat dagis från dag 1. William verkar också trivas. Pedagogerna är otroligt fina med barnen och hittar på en massa roligt. Nästa vecka börjar de med höstens aktiviteter. Då blir det planerade äventyr i naturen för alla som passerat 3 år. Barnen får också följa med på affären ibland, gå på barnjympa, bada och göra utflykter. Mer likt hur jag hade det hos min fantastiska dagmamma kan det inte bli.

Se´n har vi också nuddis som de skrivit om i Aftonbladet idag. Det är ett system där vi nuddar in barnen när vi lämnar dem och nuddar ut när vi hämtar dem, som en stämpelklocka. På så vis behöver vi bara betala för den tid barnen faktiskt är på dagis. Hur bra är inte det? När vi skriver in schema kan vi alltså ta till en kvart morgon och kväll för att gardera oss om påklädningen går snabbare en morgon eller om något kommer emellan vid hämtning. Det kostar inget extra. De som planerar verksamheten kan se till att det finns tillräcklig personal på de tider barnen kan komma att vara där och pedagogerna kan snabbt se hur många barn som är där genom att kolla på datorn eller  på tavlan innanför dörren där nuddisarna sitter och de ser lätt om barn gått hem utan att behöva kolla med sina kollegor.

Nu vill Malå Kommun att nuddis även ska kunna ersätta VAB-blanketten till Försäkringskassan genom att uppgifterna skickas digitalt istället. Tänk om sega Försäkringskassan kunde haka på det. Det skulle ju spara massor med tid för föräldrar och pedagoger och säkerligen en del resurser för Försäkringskassan också. Men det kräver ju också att fler kommunder inser det geniala i nuddissystemet.

Stefan Liv. SAIK har mitt hjärta. Innan de kom upp i elitserien fick MODO duga. Därefter kom Stefan Liv. Inte laget HV71 utan målvakten och personen Stefan Liv. Jo, hockey är en lagsport men även i lagsporter finns personliga framgångar och jag gladdes åt Stefans personliga framgångar. Hans charm vann iaf mig och direkt han dök upp i rutan lyssnade jag extra noga för att höra vad han skulle säga. Alltid hade han något låtsasdumt att leverera. Och Stefan visste hur viktig publiken är för hockeyn, och hur viktig hockeyn är för publiken. Han gav så mycket och han är saknad av många.

I somras gifte Stefan sig och i samband med det fotograferade en av mina favoritfotografer familjen. Bröllopsbilderna, som lades ut för mindre än en månad sedan, är sagolikt vackra. Än vackrare tycker jag bilderna från testfotograferingen en tid innan är. Lyckliga och soliga bilder på en förväntansfull familj med framtiden för sig. Den första bilden i den bildserien, en bild på äldste sonen som är en kopia av Stefan, var den första som dök upp i mitt huvud efter beskedet om olyckan. 

När jag läser om olyckan önskar jag bara att bandet kunde backas. Jag får ofta den känslan. Tänk om man kunde återställa allt som det var vid ett tidigare tillfälle, som med datorer. Radera det som hänt och börja om. För det känns så onödigt när sådant här händer. Antar att den kännslan kommer för att olyckor är så oväntade och det tar en tid innan det sjunker in, innan man inser att bandet inte kommer att backas.

Jag kände förstås inte Stefan men när sådant här händer inser man återigen hur skört livet är. Som yngre slog jag sådant här ifrån mig. Hemska saker drabbar bara andra. Det händer inte mig. Så tänker nog många av oss om ganska mycket. För varje grej som händer stannar jag upp lite längre, får allt svårare att slå ifån mig. Det som händer andra kan också hända mig eller någon som står mig nära. Stor del av rädslan kom med barnen. Livet är så mycket mer värt, både mitt eget och andras, sedan barnen föddes. 

Jag har aldrig varit med om någon olycka. Däremot har jag flugit i ett plan som några år senare störtade och piloten omkom. Jag har åkt en minibuss veckan innan den krockade med en lastbil och två unga tjejer omkom. Och liksom många andra har jag åkt den färja som 1994 förliste i Östersjön. Klart det lika gärna kunde varit jag, eller någon som står mig nära. Jag är inte flygrädd men tycker det är alltmer obehagligt att flyga. Åkrädd i bil har jag däremot blivit om jag åker med någon som kör fort. Det som var kittlande och roligt för några år sedan är inte det längre.    

Jag är inte rädd för döden. Jag har respekt för döden… och livet. Det är allt.