För att börja nysta någonstans kan jag väl skriva att jag tror på själens odödlighet. Jag tror att mitt liv är något långt större än det jordeliv jag lever här och nu.  Jag tror att själen är en del av ett större sammanhang och att det mänskliga i oss alla är kopplat till någon högre makt. Jag väljer att kalla den för Gud.  

Min tro har sin grund i kristendomen. Jag tror på Gud Fader, Jesus Kristus och Den helige ande. Min tro grundar sig INTE i enskilda bibliska berättelser och jag tar starkt avstånd från allt förtryck som sker i religionens namn. Min Gud är inte fördömande! För mig känns det kostigt att ens benämna Gud som en fysisk skepnad eller person. Jag ser Gud som en sammanlänkande kraft i vilken våra självar har sitt ursprung. Jesus är för mig kraften sammanstrålad i en människa, ett möte mellan jordeliv och den andliga världen.

Evolutionen då? Den ser jag inte som en tro utan som en sanning. Jag tvivlar inte en sekund på att levande varelser är i ständig utveckling. Behöver det krocka med min tro? Absolut inte! Jag är inte i grunden människa, jag är mänsklig!

Se´n var det ju det där förbryllande ordet ”oändlighet”. För mig räcker det att titta upp mot det stora mörka en stjärnklar natt för att inse att vi omöjligt har alla svar. I vissa lägen kan vi bara tro…

22 oktober 2007

3:e dagen på vår bröllopsresa i London. Vi hade nära från hotellet till Stuart Campbells mottagning på den kända gamla läkargatan Harley Street. På vägen dit hade vi köpt med oss en god bananmilkshake. I väntrummet låg pärmar med tidningsutklipp och först då förstod jag hur speciell denne professor Campbell egentligen var.

Så var det äntligen vår tur. Professor Campbell pratade lite med oss först och därefter fick jag lägga mig på en brits och undersökningen kunde börja. Snart uppenbarade sig en fantastisk liten varelse på skärmen framför oss. Vi var på ultraljud och inte vilket som helst utan ett 4-dimentionellt. I realtid fick vi se vår lilla pärla skutta runt, med armar och ben, med ett litet ansikte som började ta form och med till synes hur mycket liv som helst. Graviditeten beräknades till 11 veckor och 5 dagar men det var så tydligt att en liten människa, ett litet liv, formades i den fortfarande ganska platta magen. Professor Campbell gjorde mätningar för åldersbestämning och riskbedömning (NUPP) men han tog också god tid på sig att berätta om varenda del av vår lilla bebis och vad som skulle hända under de närmaste månaderna. När undersökningen närmade sig slutet fick vi också veta kön på den lilla. ”Congratulations, you´re having a girl”, sa professor Campbell.

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att vi skulle få se så mycket med tanke på hur tidigt i graviditeten det var. Att vi dessutom skulle få veta könet var verkligen en stor överaskning. Det visade sig att Stuart Campbell varit med och utvecklat ultraljudstekniken och legat i framkant sedan man började med denna typ av undersökningar. Han är en av få i världen som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att göra könsbestämning så tidigt i en graviditet.

Plusset på stickan var stort, vi hade förstås förstått att vi skulle bli föräldrar och p g a misstänkt utomkvedshavandeskap hade vi gjort ett ultraljud några veckor tidigare men det var först under den här undersökningen det verkligen gick upp för oss på allvar. Så stort, så magiskt!

När vi gick tillbaka till hotellet kunde varken jag eller T sluta le. Vi har nog aldrig varit så upprymda och fnissiga under våra år tillsammans. Hela den dagen blev helt fantastisk. Vi tog det lite lugnt på hotellet någon timme innan vi begav oss mot Haymarket. Där åt vi lyxpizza och den perfekta dagen avslutades med ”Phantom of the opera” på Her majesty´s theatre.

Vi har haft många fina ögonblick innan och magiska ögonblick därefter. När mina barn kom till världen hör självklart dit. Men jag kan inte minnas en dag som varit så perfekt från början till slut som den dagen. Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt och T:s gemensamma liv och en av de absolut största i mitt liv som mamma. Det var den dagen jag först knöt an till livet som växte inom mig. Att se resultatet i förlossningssalen är enormt men att få ta del av skapelseprocessen på nära håll är riktigt häftigt. Ett mirakel är vad det är, ett livets mirakel!

Den som känner mig allra bäst, som jag känner mest tillit till och som jag vågar säga allt till är min man. Han är min närmaste vän. Därefter blir det svårt att rangordna vänner.

Just nu umgås jag inte så mycket med vänner. Dels för att de jag räknar som vänner är spridda över landet. Vi hörs av på nätet, ibland i telefon och försöker träffas när vi råkar vara i närheten av varandra. Det kan ibland gå lång tid utan att vi ses men när vi väl gör det är vi snabbt ikapp. Det är skönt med sådana vänner.

Jag trivs i ensamhet och är inte lätt att komma nära så vänner kommer och går rätt mycket för mig. Till vardags nöjer jag mig med familj och bekanta. Ibland kan jag få för mig att jag är den enda som inte ingår i ett stort tjejgäng, men det är säkert inte så. Dessutom är det ju mitt val och tänker jag efter är det inget jag saknar heller. Tvärtom är det ganska skönt att inte ha kravfyllda relationer just nu, det har jag varken tid eller ork med. 

Hur som helst… genom åren har jag haft många fantastiska bästa vänner och jag känner mig rik. Se´n har jag inte använt begreppet ”bästis” på mååånga år. När det ordet dyker upp är det spontant min barndomsbästis Issa tanken går till, trots att vi inte setts på 10 år.

Natt: Kom isäng sent efter att ha kommit med flyget på kvällen. Hela familjen lite krasslig så vi var uppe ett par gånger med William som rosslade och snorade värst. Fick dock sova lite mer än de 4 timmar som varit standard senaste dryga veckan.

Förmiddag: Frukost med nästan hela Tommys familj. Sedan iväg till Leos Lekland för lite bus med barnen. Käkade lunch där och kycklingspetten med sallad var grymt goda kan jag intyga.

Eftermiddag. Hämtade familjebilderna vi tog i augusti hos Justin Jägare och drog sedan vidare till Ica Maxi för att handla blöjor innan det bar av hemåt. Stannade till hos mina föräldrar när vi kom fram och blev bjudna på middag. Evina ville absolut inte hem så hon fick stanna.

Kväll: Gav William nässpray och Alvis när vi kom hem och efter grötvägran fick han bröstet och somnade till slut utmattad i min famn. Lade isäng honom lagom till första pausen i ”Så mycket bättre” och gjorde kvällsfika. När jag precis kastat i mig fikat var det dags att ta upp lille sjuklingen igen för lite vaggande och gosande och nu ligger han i sin säng igen. Klockan är ca 22:00 och jag ska bara dubbelkolla vad jag måste plugga inför närvaroprovet imorgon innan jag stupar isäng. Hamnade lite efter i o m att vi åkte bort över veckoslutet så imorgon blir det att ta igen allt och göra prov innan vi hämtar Evina och adventspyntar.

Här skulle jag kunna nöja mig med att lägga in en bild på mina barn men eftersom jag tar den här uppgiften på allvar tänkte jag vara djupare än så.

Först och främst är kärlek en känsla och känslor är svåra att sätta ord på.

För mig är kärlek en positiv känsla. Det är värme och omtanke. Den varma känslan jag kallar kärlek kan jag känna både med andra och i min ensamhet, för djur och natur, för något vackert, för en text… ja i många olika situationer och ofta oväntat. Men framförallt känner jag förstås kärlek för människor.

Människor som står eller har stått mig nära känner jag värme och kärlek för. För mig är kärleken nämligen evig. Har jag väl haft kärleksfulla känslor för en person finns de känslorna alltid kvar även om de blandas med andra känslor. De flesta känner nog så för sina familjemedlemmar… att det kan hända saker som gör att man omöjligt kan leva med dem eller kanske ens komma sams med dem men man älskar dem ändå. Så känner jag för gamla vänner och förälskelser också.

Ja, det var i a f ett försök att förklara vad kärlek är för mig.

Om jag ska hitta något negativt med kärleken är det att den gör mig sårbar. Det finns ofta störande moment i det/den man känner kärlek för, moment som inte varit lika störande om det inte varit för kärlekskänslan. Det kan vara ett svek från en vän, kritik från en familjemedlem eller en cigarettfimp på stranden. Kärleken kan också vara tung att bära ensam. Det är en känsla man vill dela med någon, för då blir den mer levande. 

Kärleken är en känsla bland många och tyvärr blir andra känslor ibland starkare eller svåra att bortse från, men som enskild känsla är kärleken underbar.

Smothie till frunch, lite pringles chips, indisk kycklinggryta till tidig middag och nu lite fazer blå mjölkchoklad i bilen till Luleå. Antar att det blir någon macka och tekopp ikväll kanske.

Imorgon drar jag till huvudstaden. Morgondagens inlägg är redan skrivet så det dyker upp under morgontimmarna.

Mina föräldrar träffades i mitten av 60-talet på Borgen här i Malå. Tillsammans har de tre barn spridda på tre årtionden. Mer om mina syskon dag 11.

Min mamma älskar gult, får ibland akut friskluftsbrist som bäst botas i hjortronskogen, blir aldrig en dag äldre än 17 och basserar sina fantastiskt goda måltider på duttar av ditt och datt. En riktig kattmänniska är hon också, trots att hon inte haft katt på många år. 

Min pappa spelar gärna på trav,  gick ridskola som 50-åring, är en riktigt händig man och drömmer om en mecha. En riktig hundmänniska är han också.

Jag är oftast lugn och reflekterande som min mor men har även lite av min fars lite hetare temprament. Med mor delar jag intresset för släktforskning, politik och friluftsliv. Med far delar jag foto- och teknikintresset. Utseendemässigt är jag mer lik min far. På mors sida har jag mest drag från mormor.

Jag är så oerhört tacksam för att mina föräldrar gett mig en trygg uppväxt och rustat mig väl för livets utmaningar. De är och förblir min trygga hamn.

Den här frågan är inte helt enkel att besvara.

Mitt första minne av beundran var nog Patrik Sjöberg, höjdhopparen ni vet! Tommy Nilsson var också rätt söt och jag älskade hans vinnarbidrag i schlagern ´89. Jag hade nog en förkärlek för det långa blonda håret.

Första barndomsförälskelsen jag minns var Andreas, någon gång i 1:an kanske. Jag vågade aldrig säga något, vad jag minns men av någon anledning fick vi för oss att byta klasskort. ”Göm dig bakom släpen, får mamma se dig blir hon tokig”, sa han innan han gick in för att hämta sitt kort. Jag måste ha grubblat över vad han menade varför jag minns detta. Mamma var till Stockholm under tiden den här crushen varade och därifrån köpte hon med sig en mjuk klistelapp med texten ”Jag älskar Andreas”. Den finns kvar, liksom kortet.

Såhär såg jag ut på den tiden, där kring ´91

Sen kom min första besvarade barndomskärlek. Han hette Emil och var min allra bästa vän under ett par år och förblev en nära vän genom hela skoltiden. I 3:an var man kär i någon som var söt och snäll och det var han så jag frågade chans och fick ja. Att han hade ett par tjejer till samtidigt gjorde inte så mycket.

Första riktiga kändisförälskelsen var Nick Carter i BSB. Han klädde mina väggar fint, inte så mycket mer att säga om det.

I 7:an kom den första riktiga förälskelsen. Då började Niklas i paralellklassen och första veckan tycktes vi stöta på varandra överallt. Jag vet faktiskt inte vad det var med honom som var så speciellt. Kanske var det att han var lite annorlunda, inte alls stöddig och jobbig som de andra grabbarna. Han var bara… genommysig på något vis. Den förälskelsen varade mer eller mindre hela högstadiet och det var han väl medveten om. Men den kärleken var inte besvarad så…

…den första riktiga besvarade kärleken var Peter. Han gick i min klass och känslorna för honom började nog växa fram i slutet av 8:an. Det skulle dock dröja en bit in i 9:an innan jag vågade säga något efter att ha fått antydningar att han var intresserad. Vi höll ihop ca 1 år och för mig var det en djup kärlek. Vi spenderade periodvis nästan all tid med varandra och jag tappade tyvärr en del vänner under det året. Osäkerhet och svartsjuka hos oss båda ledde så småningom till ett enormt jobbigt uppbrott som tog mig lång tid att komma över.

Det gick ganska precis ett år från det att det tog slut med P innan jag och Tommy till slut hittade varandra. Däremellan dök en annan typ av första kärlek upp, första kärleken vid första ögonkastet. Det var verkligen som en blixt från klar himmel när KH kom in i mitt liv som en virvelvind och virvlade därifrån lika snabbt. Jag tror inte vi umgicks i mer än ca 3 veckor men han kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat. Det var exakt 10 år sedan nu vilket innebär att det snart är 10 år sedan Tommy tillslut lyckades tjata sig till en chans.

Tommy dök upp i mitt liv för 10 år sedan och visade intresse ganska precis samtidigt som ovan nämnda blixtförälskelse. Trots nobben då och ett antal gånger därefter gav han inte upp och några månader senare gav jag honom tillslut en chans. Han var inte alls min typ men var otroligt snäll och omtänksam. Kärleken till honom växte fram över lång tid men har varit desto starkare. Den svartsjuka och osäkerhet som fanns hos mig innan har jag aldrig behövt känna i det här förhållandet och 10 år senare har vi nu delat många viktiga förstahändelser. Viktigast är förstås att det är med honom jag fått mina barn, frukten av kärlek när den är som allra vackrast.

Jag har haft lyckan att få uppleva många första kärlekar. ♥