Jag har fått en del beröm (eller vad man ska kalla det) för hur jag tacklar min alopeci, nu senast i en kommentar av Anna här i bloggen. Det har väckt en del tankar hos mig senaste tiden.

Hade jag varit i en annan period i livet hade håravfallet tveklöst kunnat vara en katastrof. Nu är jag i en fas där jag har min man som känner varje sida av mig, jag har mina två fina barn och jag har familj och vänner som inte på något vis behandlar mig annorlunda för att mitt utseende förändrats. 

Jag har många gånger påstått att jag haft bra självkänsla men det är först nu jag kan säga att den verkligen går på djupet oberoende av yta. Det är först nu jag kan säga att jag njuter av livet här och nu utan en massa ”om bara” även om jag fortfarande har en del att jobba med. Jag tror att livsglädje är något man väljer och inte något som kommer till en. Jag har inte alltid haft helt lätt att välja den livsglädjen men det blir det lättare och lättare.

Jag har så oerhört mycket att vara tacksam för men allra mest tacksam är jag för min familj. Jag har två underbara barn som ”på beställning” kommit till oss utan några större svårigheter egentligen. Och jag har en man som älskar mig, inte bara när jag är glad och snäll utan även när jag visar de sämre sidorna som tyvärr dyker upp rätt ofta nu när vi är trötta och stressade småbarnsföräldrar. Så länge jag har min familj är jag lycklig, var jag än är och hur mycket det än stormar kring oss.

Vi lever i en tid när allt är möjligt och i ett land där man får hjälp att ta vara på många av de möjligheter som finns. Att vi båda förlorat våra jobb i o m senaste årens ”kris” (en direkt och en indirekt) innebär förvisso en del svårigheter och medför en hel del stress för en småbarnsfamilj men det öppnar också för nya möjligheter. Hade situationen varit en annan hade vi nog inte flyttat på oss utan stått kvar och stampat där vi var. Inte för att vi otrivdes där och då men var sak har sin tid och livet förändras. Jag är övertygad om att vi går en ljus framtid till mötes även om inte vägen är spikrak. Och solen skiner där vi är idag också, trots en del motgångar.

Nu spårade det ur här. Det var ju håret, eller bristen på hår, jag började vid. Nej, att förlora allt hår är ingen katastrof. Jag har haft en del andra besvärligheter genom åren och håravfallet kommer långt ner på listan över jobbiga saker att drabbas av. Det är en viss sorgeprocess att gå igenom när man tappar håret, inget snack om saken. Det är ju en kroppsdel. Däremot är det inte något som per automatik är begränsande och inte heller något som är fysiskt smärtsamt eller obehagligt. Det är inte håravfallet som medför begränsningar utan min egen syn på håravfallet. Med rätt protes behöver jag inte uppleva de begränsningar jag skapar för mig själv heller. Det enda jag anser är jobbigt som jag inte själv kan styra över är det faktum att omgivningen likställer kvinnlig skallighet och sjukdom. Kanske vanan löser det med, det återstår att se OM nutid blir framtid.

Det tittar in ett antal varje dag som googlat på alopeci och sådant som hör det till så jag kanske ska skriva några rader om hur det går.

Jag är fortfarande helt kal på huvudet precis som jag varit senaste 4 månaderna. Ibland tycker jag mig ana lite stubb men det hår som finns växer inte. Något enstaka ljust strå kan växa en centimeter för att sedan ramla bort, s k fuskhår.

Ingen behandling sätts in då de behandlingar som finns visat sig göra mer skada än nytta i de flesta fall. Jag fick intyg för perukersättning för två månader sedan men har inte hört något så jag får snart ta reda på vad det blev av det. Peruk är fortfarande inget som lockar till vardags men jag vill gärna ha en om det skulle vara lämpligt att använda någon gång. Just nu försöker jag också få ut försäkringspengar jag har rätt till genom min händelseförsäkring men det ska stämma med diagnoser och annat så det är ännu ovisst om jag får ut något.

Det börjar faktiskt bli lite jobbigt nu att fortfarande vara skallig. I vintras kändes det ändå rätt okej, t o m skönt i vissa lägen, och det var så nytt att jag inte brydde mig om att oroa mig för att det skulle bli långvarigt/permanent eller för att jag skulle behöva möta välden utanför utan hår. Nu börjar det sjunka in att jag kan få leva med det här. Nu börjar jag på allvar sakna håret. Jag saknar att klia torkat blod efter knottbett från hårbotten! Jag saknar doften av nytvättat hår! Jag saknar att känna vinden i håret! Ja, det är mycket att sakna som jag tidigare tagit för givet. En annan grej som slagit mig är att jag nog måste försöka lära mig att identifiera mig som skallig. När jag gjorde om bloggdesignen ifrågasatte Tommy bilden på headern eftersom jag inte ser ut precis så nu. Jag svarade honom att jag inte ser mig själv som skallig och inte heller vill påminnas om att jag är det när jag går in på min hemsida. I mitt huvud är jag brunett men självfall och det jag ser i spegeln är bara en ”paus”, vet inte hur jag ska beskriva det. Nu har över ett halvår gått sedan jag rakade av det lilla hår som fanns kvar så snart måste jag väl acceptera läget även om chansen fortfarande är relativt god att jag får tillbaka håret så småningom. Det är sanneligen inte lätt att måla om sin självbild men jag kämpar vidare med det.

För dem som undrar kan jag berätta att jag bär mössa eller ”Buff” ute, dels för att jag inte känner mig helt bekväm med att visa skallen trots att jag vet att folk ändå förstår att jag är skallig men även för att jag tycker det är grymt obehagligt att känna vind/sol/regndroppar direkt mot huvudet. Blir min alopeci permanent kommer jag så småningom att låta göra en vaccumperuk (freedomwig) vilken görs efter min exakta huvudform i precis den frisyr jag hade. På ett eller annat sätt kommer jag alltså att få håret tillbaka men jag hoppas innerligt att det blir det betydligt billigare sättet som gör att jag får klia knottbett som vanligt igen.

Sommarfavorit – Buff med skärm, sval och skyddar mot UV-strålning