Kanske ska berätta lite mer om Storhult för dem utanför familjen som läser. Det lär säkert bli fler inlägg därifrån framöver nämligen.

Storhult ligger ett par mil härifrån och är min mors barndomshem. Men historien börjar långt tidigare.

Vid förra sekelskiftet byggdes gården upp för min morfars morbror Helmer. Ladugården och logen är kvar från den ursprungliga gården och till vänster om det hus som står på gården idag stod det dåvarande bostadshuset. Om Helmer hann se sin gård färdig vet jag inte men han omkom i a f efter en olycka i skogen 1901, samma år som gården stod färdig. En tragisk händelse som tydligen satte djupa spår hos min morfarsmor, Jenny, som så småningom kom att bosätta sig på gården. Hur gården användes fram till hennes giftemål med maken Johan 1909 vet jag inte. 1910 föddes första barnet på gården och 1911 föddes min morfar. Totalt fick gammelfarmor Jenny och gammelfarfar Johan 8 barn och i samband med att de två sista föddes i mitten på 20-talet byggdes nuvarande bostadshus.

Sensommaren 1946 hölls bröllopsfest i logen på gården. Då gifte sig min morfar Ivar med min mormor Rakel. Morfars föräldrar flyttade ner till vägen och morfar tog över gården. Året efter föddes min mamma. Det måste ha varit idylliskt att växa upp här på många sätt. Tänk att ha farfars på samma gård och jämnåriga kusiner fanns också i den lilla byn. 1959 råkade min morfar ut för en olycka i gruvan. Bl a amputerades ett ben efter den olyckan och lång rehabilitering följde. Att sköta en gård gick förstås inte och familjen flyttade till Adak. Sedan dess har ingen bott i huset. Vi har dock spenderat många glada dagar där, speciellt medan morfar levde och hade glöden kvar. I gammelfarfars hus vid vägen har en av mina klasskompisar flyttat in så även om det är ganska öde efter vägen nu finns ändå lite liv kvar.

I framtiden är det jag som helt eller delvis kommer att förvalta det här arvet. Både jag och Tommy trivs jättebra men jag kan inte tänka mig att bo där på heltid för jag vill ha folk kring mig. Däremot kan jag tänka mig att spendera delar av somrarna där. Huset behöver lite kärleksfull vård och uppiffning men det har potential att bli riktigt fint. Inget man gör i en handvändning och ekonomiska begränsningar gör förstås att man får ta någon grej nu och då. Men det är väl det som känns roligt också, att ha ett livstidsprojekt, att låta barnen vara med och fixa och låta även deras rötter växa här och att låta gården fortsätta spegla den tid som är och de människor som vistas här.

Flygfoto över gården som den såg ut i mitten av förra århundradet.

Gamla bostadshuset

Inskannad tavla som mamma hittade i en garderob i Storhult. Vi hängde den på köksväggen, på hedersplats, utan att veta vem tavlan föreställde. Inte för att vi inte hade andra tavlor eller bilder att sätta upp men det kndes som att den hörde hemma där. En tid senare tittade jag igenom fotoalbum när ögonen sådär kusligt fastnade på en bild. Där var ansiktet på tavlan som uppenbarligen är målad efter just den bilden. På bilden fanns även min gammelfarmor och hennes syster och av deras åldrar att döma måste bilden varit tagen på 1890-talet. Mannen på tavlan som vi satt upp föreställer alltså gammelfarmors bror Helmer som gården en gång byggdes för. Kusligt sammanträffande!

Tommy kom på att han behövde mäta årorna (vad gör man det för?) så det blev en tur till Storhult i förmiddags.

Så skönt att kunna springa fritt utan att behöva bråka med ohyra. Kanske får ta en tur dit om någon dag igen och städa upp oredan som blev i vår när en hök tog sig in och i panik rev ut allt som stod i fönstren. Jobb jobb jobb, men erkänn att det har potential!