Till att börja med… Tack för alla gratulationer! Lillebror känner sig så välkommen och efterlängtad.

Efter en riktig drömförlossning är han alltså äntligen här. Latensfasen drog ut på tiden och när värkarna helt försvann vid 10-tiden i söndags började jag undra hur lång tid det egentligen skulle komma att ta. Var då öppen 4 cm och tappen var helt utplånad så rimligtvis skulle det ju vara igång på allvar vid det laget men det kändes som om det lika gärna hade kunnat vara mitt i graviditeten som mitt i förlossningen. I över 4 timmar var jag i stort sett helt värkfri. Vi pysslade på hemma, åt lunch, städade, lekte med Evina och gick för att köpa pizza innan värkarna så smått började komma tillbaka.

Vid 15-tiden bestämde vi oss för att åka in. Värkarna kom fortfarande bara var 15:e minut men jag ville få veta om det öppnat sig mer i det tysta eftersom jag skulle hinna få antibiotika 4 timmar före beräknad nedkomst. Efter undersökning konstaterades att inte mycket hänt. 5 cm och fortfarande glesa och lindriga värkar. Det bestämdes att vi skulle vänta en timme och sedan se om vi skulle behöva ta hinnorna för att dra igång det hela. Vid 17-tiden blev värkarna betydligt tätare och började ta i betydligt mer men det var fortfarande inga problem att hantera dem och hålla mig uppe på benen. 6 cm öppet vid nästa undersökning och vi avvaktade med att ta vattnet eftersom det drog igång väl häftigt efter vattenavgång förra förlossningen. Jag hade gärna fortsatt vara stående men nu ville de hålla koll på lillens hjärtljud så jag fick lov att ligga uppkopplad mot CTG. Nästa undersökning var det öppet 7 cm och då började det ta i så pass att jag fick ta till lustgasen, lågt ställd (50/50) eftersom jag inte riktigt klarar fyllekänslan den kan ge. 19:30 bestämdes att hinnorna skulle tas och då bad jag direkt att det skulle förberedas för EDA för att inte riskera att bli lika smärtpåverkad som förra gången. Narkosläkaren kom vid 20-tiden och satte bedövningen som tog precis som den skulle. Jag hade starka egna värkar så värkstimulering behövdes inte. Värkarna var regelbundna och inte alls så köriga som förra förlossningen utan jag hade bra vila mellan. Var i princip smärtfri resten av öppningsskedet. Det var bara det kraftiga trycket neråt som var ansträngande. Nu fick jag komma upp till stående igen och trycka på lite för att lillen skulle komma ner mer. La mig i sängen igen vid 21-tiden och fick krysta ner lillen sista biten. Hade dock inga krystimpulser alls, de hade EDAn tagit bort. Tur då att jag fött innan och visste hur jag skulle ta i. Under den 20 minuter långa krystningen hade jag inte heller krystreflexer vilket gjorde det lite mer ansträngande än förra gången men det gick ändå bra. När lillen kom ut hade jag bara fått en liten ytlig bristning precis vid ärret från det klipp som gjordes när Evina föddes.

Jag kan inte säga annat än att det var en riktig drömförlossning om man bortser från latensfasen. Med så lågt ställd lustgas och genom att EDAn kom på plats i precis rätt tillfälle fick jag vara näst intill smärtfri och helt klar i huvudet hela vägen.

Med lillen var allt bra. Redan vid födelsetillfället fick han full apgarpoäng, 10 av 10 möjliga. Det är väldigt sällan det ges. Precis som sin syster letade lilleman sig snabbt till bröstet och tog ett riktigt bra tag för att sedan suga tills det var dags för vägning och mätning. 3230 g vägde han och han var 52 cm lång. En riktig spinkis jämfört med Evina som vägde nästan ett halvkilo mer men var 2 cm kortare.

Eftersom allt flutit på så bra fick vi komma hem redan igår eftermiddag. Fantastiskt skönt att få vara hemma med resten av familjen och försöka komma in i en ny vardag allihop tillsammans. Evina visade lite tendenser till svartsjuka från början men nu är hon jättefin och försiktig med lillebror. Hon pussar och kramar honom och säger att han är fin. När han skriker utbrister hon ”Åh, nämen!” Finns det något som värmer mer i hjärtat än att se sina barn tillsammans på det sättet?