Graviditetsvecka 34

Delmål nr 1 är uppnått. Skulle förlossningen starta nu görs inga försök att stoppa den. Lillebror är snart redo för världen här utanför. Om ytterligare 3 veckor, närmare bestämt 22 december, går vi in i ”fulltid”. Det är nästa delmål.

Jag har mått ganska bra senaste veckan. Lite öm i kroppen, konstigt vore det väl annars. Lite öm i fogarna men inte värre än för en vecka sedan. Jag sover bra, vaknar bara när Evina ropar. Och sammandragningarna är inte värre än de varit. Nu vågar jag kanske börja ta i lite mer, eventuellt ta mig iväg på gymmet någon dag. Magen växer, börjar närma mig metern i omkrets. Så mycket mer kan den inte sjunka och den är riktigt spänd nu, som en stenkula. Tung är den också men det hjälper inte att lyfta den för att avlasta för den går inte att rubba. Fördelen med att den är så hård och spänd är att jag inte behöver vakna varje gång jag ska vända mig i sängen. Med Evina var jag tvungen att medvetet lyfta över magen när jag vände mig men denna kula följer med självmant. Bristningarna från förra graviditeten har vuxit lite, snart börjar nog nya komma. Men vad gör det? De har ju en trevlig orsak. Lite mammaränder skäms jag inte över.

Graviditetsvecka 33

I veckan har jag besvärats en hel del av de bakre fogarna, troligtvis till stor del p.g.a senaste tidens inaktivitet. Halkigt och spårigt ute så jag har inte vågat promenera men idag är det flera centimeter nysnö så nu passade vi på att gå en förmiddagspromenad. Hela 3 km blev det och även om det tog ett par timmar (inkl. några stopp) så gick det bra. Inte så täta sammandragningar i veckan men de som varit har varit desto kraftigare.

Börjar komma en bit i min förlossningsförberedelse så nu tänkte jag skriva ner mina minnen från Evinas födelse.

7/5 2008 (v 40+0)

Vaknade utan känningar och gick som vanligt iväg till gymmet. Överkroppsträning stod på schemat. Efter några minuters uppvärmning på roddmaskinen kom kraftigare molvärk som inte kändes som den jag brukade ha i samband med sammandragningar. Jag sa till Tommy att något var på gång men eftersom det var ihållande värk och inte så smärtsamt fullföljde vi träningspasset. Molvärken var kvar hela dagen och ökade i styrka mot kvällen. Jag passade på att baka och göra de sista förberedelserna ifall förlossningen skulle komma igång. På kvällen märkte jag hur magen drog in, som att den förberedde sig på något. Tog fram måttbandet och konstaterade att midjemåttet minskat med hela 5 cm. Tog ett par Alvedon och gick isäng för att förhoppningsvis få vila inför det som var på gång.

Torsdag 8/5 2008

Molvärken fortsatte att öka i styrka under natten. Ett par timmar lyckades jag sova, övrig tid ägnade jag åt att ligga och fundera. Undrade hur många dagar det skulle hålla på såhär. Det var ju inga värkpauser utan ett konstant molande i magen. 06:00 orkade jag inte ligga kvar längre, hungern började göra sig påmind och det började vara dags för toalettbesök… igen. Väl på toaletten upptäckte jag en blödning. Jag mindes från någon av böckerna jag läst att man kunde få en teckningsblödning innan förlossningen men inte riktigt vad det betydde så jag gick ut på Internet och läste på. Gick sedan in till Tommy och sa att vi nog skulle få träffa Evina den helgen. ”Får jag sova en stund till”, frågade han men 20 minuter senare var han uppe. Lätt att sova när man ska bli pappa?

Kl 07:00 var det dags att uppsöka toaletten igen. Då kom slemproppen och efter det övergick molvärken i riktiga värkar. Resten av förmiddagen klockade jag värkar och vankade rastlöst av och an. Vid 15-tiden kom värkarna med ca 3 – 4 minuters mellanrum. Någon timme efter det ringde vi förlossningen och förberedde dem på att vi skulle åka in efter midda’n.

När vi kom in på förlossningen fick vi komma in i ett förberedelserum där det sattes CTG varpå barnmorskan lämnade rummet en halvtimme. Väl tillbaka gjorde hon en undersökning och konstaterade att jag bara var öppen 1 cm och att tappen var omogen och fortfarande riktad bakåt. CTG-kurvan visade dock att jag hade ett etablerat och tätt värkarbete. Åk hem och försök sova var rådet vi fick och med mig hem fick jag en Citodon (smärtstillande) och en Stilnoct (sömntablett). När vi kom hem började värkarna vara riktigt kraftiga och likaså trycket neråt. Citodonen hjälpte lite men absolut inte tillräckligt för att jag skulle få vila. Istället stod jag på knä i soffan och kramade en kudde. Trycket var enormt och jag vet inte hur många toalettbesök det tog innan jag förstod att det inte var från tarmen trycket kom. Smärtan tilltog snabbt och vid 22-tiden konstaterade vi att vi absolut inte kunde vara hemma längre.

Väl inne på förlossningen igen började proceduren om. CTG sattes och en undersökning gjordes. Trots att det nu gjorde så ont och tryckte på så ordentligt konstaterades att det bara öppnats ytterligare 1 cm. Fortfarande bara latensfasen alltså. Vid det laget var jag redo att ge upp. Om latensfasen kändes såhär skulle jag ju aldrig komma att klara själva förlossningen. Detta ska ju vara den enkla biten. Barnmorskan gav mig nu två alternativ. Antingen kunde jag få bada och sedan bli undersökt igen ett par timmar senare för att se om det var igång då eller så kunde jag få sovdos (bricanyl, morfin och något mer). Jag hade hört så mycket negativt om sovdosen och tvekade därför men då uttryckte Tommy tydligt att han tyckte att jag behövde få vila. Bäst att lyssna på den som är klar i skallen tänkte jag och gick med på sovdosen. Egentligen skulle Tommy åkt hem men de var snälla och lät honom stanna.

Fredag 9/5 2008

En dryg timme fick jag sova den natten. Värkarna kändes fortfarande och var lika täta som under kvällen men de var inte lika smärtsamma och jag kunde i.a.f vila de timmar jag inte sov. På morgonen kom barnmorskan in och frågade om jag ville ha frukost men jag ville hellre åka hem medan jag var någorlunda smärtfri och ladda med en riktig frukost. Ett bra val tyckte barnmorskan. ”Vissa får komma in flera nätter för att sova”, fick vi höra innan vi gick vilket inte kändes som någon tröst i det läget. Hemma hann vi äta gröt och dricka en ordentlig smothie innan sovdosen avtog och värkarna kändes lika onda som kvällen innan. Då åkte vi in igen.

Förberedelserummen var upptagna och vi fick istället komma direkt in på ett förlossningsrum. Ny CTG-kurva och så småningom ny undersökning. Öppen 3 cm och tappen utplånad, förlossningen var igång. Värkarna hade uppenbarligen arbetat i det tysta under natten. Yes, tack för den sovdosen.

För att fördriva tiden tappades det upp ett bad till mig, ca 12:45. I badrummet hade barnmorskan tänt ljus och ställt fram bubblande dryck till både mig och Tommy. Att sitta i badet var ganska behagligt men det var svårt att slappna av med smärtsamma och täta värkar. Det var där Evina hickade sista gången under sin tid i magen. Vattenytan vibrerade med varje hickning.

14:00 hade jag kommit upp ur badet lagom till skiftbytet för barnmorskorna. Nu kom den tjej in som sedan skulle hinna vara med under hela förlossningen innan hennes skift var över. Hon var ung, relativt nyutbildad och hade  inga egna barn men vi gick ihop fantastiskt bra.  Eftersom en undersökning visat att det inte hänt så mycket sedan vi kom in på förmiddagen började AT sitt skift med att ta hål på hinnorna. Det gjorde hon med en skalpelektrod som samtidigt fästes på Evinas huvud. På med sjukhustrosor med jättebindor och en sådan där förfärlig sjukhusrock.

När hinnorna var tagna blev värkarna snabbt ännu tätare och mer smärtsamma. Det gick inte lång tid innan jag helt slutat ha värkpauser, eller iaf inte hann uppfatta några. I det läget hjälpte inte psykoprofylaxandningen och inte heller den hemska lustgasen eftersom jag inte kunde använda den till varje värk utan att bli illamående. Istället kunde jag bara ligga och spänna mig och önska mig därifrån. Jag var livrädd, Tommy var livrädd och barnmorskan var uppenbart bekymrad. Hon ställde sig på huk framför mig och sa att hon läst i mitt förlossningsbrev att jag inte ville ha EDA (Epidural) men att hon ändå trodde att det skulle vara till god hjälp för mig i det läget. Jag var inte i skick att ta det beslutet där och då men efter påtryckningar från Tommy tackade jag ja till den hjälpen. Narkosläkaren tillkallades och eftersom han inte hade något att göra just då var han snabbt på plats. Den läkaren var rolig. Han bröt ordentligt, på vilket språk vet jag inte, och käften gick i ett hela tiden han befann sig i rummet. En sköterska stod och sammanfattade vad han babblade om men jag tystade henne eftersom jag uppfattade allt. På något sätt var det skönt att ha något utanför kroppen att fokusera på. Varken lokalbedövningen eller den tjocka kanylen kändes. Jag hade hört så många berätta hur ont det gör att sätta EDA men jag var nog för smärtpåverkad att känna det. Jag kände verkligen ingenting, inte ens beröringen. Sköterskan sa att EDA brukar beskrivas som himmelriket när den börjat verka och nog kom jag dit alltid om man jämför med hur jag hade det innan. Däremot kan jag inte skriva under på att man får vila eller t.o.m sova mellan värkarna för det där hemska trycket är ju kvar och med täta värkar finns ingen tid till återhämtning. Jag kunde andas och röra mig och det var gott nog åt mig i det läget.

Just den här dagen hade mina föräldrar bokat tid för besiktning i Norsjö och när de ändå var lediga och en bit på väg skulle de köra till Umeå. De skulle gratta min brorson den helgen och sådana visiter brukar alltid innebära att de kommer lördag, men inte denna helg. När EDA:n börjat ge effekt bad jag Tommy ringa mamma och meddela hur det gick samt säga att hon gärna fick komma förbi och säga hej när de kommit till stan. En stund senare dök hon upp. Tommy hade inte vågat lämna min sida innan dess så för honom var det jätteskönt att få gå ifrån en liten stund så han kunde äta lite. Under den här delen av förlossningen provade jag vara uppe på benen lite. Vi gick ett varv rumt förlossningsavdelningen, jag provade sitta och guppa på en pilatesboll och hänga över Tommy. Det blev dock alltför smärtsamt så jag satte mig på knä i sängen med upphöjt ryggstöd istället. 18:00 var jag fortfarande bara öppen 4 cm och de satte in en liten dos värkstimulerande dropp och försökte övertala mig att vara upprätt. Det fanns dock ingen ork till det för det körde i det läget på ordentligt igen. Istället fick jag ligga på sidan med en sackosäck mellan knäna. Tommy assisterade med Dextrosol och blåbärssoppa, det enda jag var sugen på under min maratonförlossning. 

Att jag inte orkade ta mig upp ur sängen efter 18-tiden fick sin förklaring när AT kl 19:15 gjorde en ny undersökning. Då var det öppet 8 cm. Ytterligare 15 minuter därefter var det öppet 10 cm, helt retraherad. Nu började krystvärkarna komma. Evina låg dock fortfarande med huvudet vid nedre spinae så det blev till att flåsandas genom krystvärkarna i väntan på att hon skulle sjunka ner. Jag tyckte ändå det var behagligare än öppningsvärkarna . Sista biten från nedre spinae till bäckenbotten fick jag småkrysta på toppen av värken vilket var ännu skönare. I det läget kände jag mig taggad och i full kontroll över situationen.  Förutom Tommy var även min mor vid min sida fortfarande och det hade varit en trygghet att ha henne där. Att se att hon var lugn gjorde också mig lugn för hade det varit någon fara för mig eller lillan skulle jag sett det på henne. Hon kunde också hela tiden känna igen sig i mitt förlossningsförlopp eftersom det påminde mycket om det hon gått igenom.

Kl 20:45 var det äntligen dags att börja krysta på allvar. Så enormt häftigt vilka krafter man kan besitta efter så många timmars värk (och så få timmars sömn). Ca 3 krystningar per värk hann jag med men vissa värkar kom direkt efter varandra. Då kom flåsandningen till nytta för krysta genom flera värkar på raken hade jag inte orkat. I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag ville att barnmorskan skulle smörja med olja under krystningen samt hålla emot med varma handdukar. Hon var tydlig med att hon också gjorde detta vilket gav mig extra kraft eftersom jag kände att mina önskemål togs på allvar. Mot slutet av krystningen gjordes ett litet klipp snett åt vänster. Det var något jag varit lite rädd för men det kändes inte alls och minskade trycket så det var definitivt en obefogad rädsla.

Barnmorskan frågade om jag ville känna på Evinas huvud när hon stod i öppningen men det ville jag inte. Jag kände att jag skulle tappa fokus då. Ett par värkar senare rann så den lilla sladdriga kroppen ur mig och den känslan slår allt jag någonsin upplevt. Klockan var då 21:25. Evina blev avtorkad och snabbt undersökt innan hon kom upp på min mage. Tommy, som haft som målbild att höra barnets skrik när det kommit ut, konstaterade lite frågande att hon inte skrikit varpå barnmorskan förklarade att alla barn inte gör det. Hon hade gett ifrån sig ljud och de hade sett att hon andades vilket räckte för dem.

Direkt jag fått upp Evina på magen sa jag till mamma att det där var något jag inte kan tänka mig att INTE få göra igen. Det var så enormt häftigt. Ca 3 minuter efter att Evina kommit ut fick Tommy klippa navelsträngen. Efter en stunds återhämtning började Evina med kraftiga tag dra och sparka sig upp mot bröstet och väl framme tog hon ett ordentligt tag och började suga. Målmedveten från första stund och bra grepp hade hon utan hjälp från barnmorskan. Kl 22:00 gick barnmorskan av sitt skift och mamma åkte kring den tiden också. Nu började barnmorskan som tagit över att bli orolig eftersom inte moderkakan ville lossna. De provade att lirka, ge extra oxytocin, sätta akupunktur med mera. Det passerade mycket personal en stund, alla med olika trick som skulle få loss moderkakan. En läkare tillkallades och de provade trycka lite på magen vilket var fruktansvärt smärtsamt. Tiden tickade iväg och blödningen avstannar ju inte så länge moderkakan sitter kvar. De frågade om de fick trycka hårdare på magen för att försöka få ut den men det ville jag inte. Jag var helt slut i det läget. Alternativet var då att ta ut den under narkos. Samtidigt som det förbereddes för operation övertalade en manlig förlossningsläkare som kommit in mig att låta dem prova med våld och jag samlade kraft och klängde mig fast vid lustgasen under tiden läkaren låg och tryckte på magen och barnmorskan drog. Tillslut gav moderkakan med sig med fy vad ont det gjorde. Trots att efterbördsskedet tog 1,5 timmar hade jag ”bara” förlorat 1,2 liter blod.

Nu när förlossningen var över lappades klippet ihop med några glesa stygn. Samtidigt frågade en sköterska vad vi ville ha för varm dryck till fikabrickan. Åh, den brickan som alla pratar så gott om hade varit en av mina målbilder. I de böcker jag läst hade de rekommenderat att man skulle välja målbilder som inte var beroende av huruvida förlossningen är vaginal eller sker med kejsarsnitt. Fikabrickan blev därför en målbild och en annan var vägning/mätning. I väntan på fika rullade de in vågen och jag minns bara att jag var alldeles avslappnad och jättelycklig.

En lite äldre kvinna sitter vid min sida och muttrar över hur svårstucken jag är. Det är alldeles tyst runt mig och jag inser att jag inte varit vid medvetande  på ett tag. På andra sidan om mig sitter Tommy med en påklädd liten Evina i famnen och tittar oroligt på mig. Mellan oss står en orörd fikabricka med bubbbeldryck, mackor, inte så varm choklad och en flagga. Ett blodtryck tas som är lågt men tydligen betydligt bättre ändå än ett som tagits en stund tidigare. Barnmorskan kom in och hämtade chokladmuggarna för att byta ut den kallnade drycken. Först när vi blev lämnade ensamma kom jag på att fråga om Evina blivit vägd och mätt. Jodå, 3675 gram och 50 cm. Trots att det kan tyckas som en bagatell har den stunden gnagt sedan dess. Jag hade varit så fokuserad före och under förlossningen på att få se fikabrickan rullas in och att se min dotter vägas och mätas. Nu hade jag missat det. När jag ser bilder på andra barn på vågen värker det fortfarande till i mig för jag har ingen sådan bild, inte ens i minnet. Att fotografera det som hände var inte det Tommy tänkte på i det läget heller förstås.

När vi fikat det inte alls så goda fikat rullades vi in i rummet vi sovit i natten innan. Vi fick stanna där båda två eftersom det var mitt i natten och jag var svag.

BB-dagarna och första tiden hemma

10/5 2008

På morgonen låg vi och småpratade och tittade på det lilla underverket vi hade sovande hos oss. Barnmorskan vi haft hela förlossningen kom in när hon gått på sitt skift och pratade igenom förlossningen lite snabbt samt tittade på Evina.

Efter en dusch blev vi förda till BB-avdelningen där vi möttes av en sur och stressad kvinna som inte ens hade tid att hälsa välkommen och berätta vad som skulle hända härnäst. Efter en lång stund kom hon in till den som låg bredvid mig som skulle åka hem den dagen. Jag stoppade henne när hon skulle springa ut igen och frågade vad som skulle göras för vi ville åka hem så snart som möjligt. Då röt hon bara att vi minsann inte skulle få åka hem den dagen eftersom jag förlorat för mycket blod. Jag frågade också hur telefonen kopplas in eftersom mobil inte fick användas men den skulle vi inte få inkopplad förrän efter lunch eftersom den som fixade det hade lunchansvar den dagen. När hon rusade ut ur rummet kändes allt bara nattsvart. Vi skulle inte få åka hem, jag kunde inte ringa till någon och första intrycket av BB och dess personal var allt annat än positiv.

Dagen flöt på bra. Vi fick så småningom telefon inkopplad, hade besök av mina föräldrar och min bror och jag kände mig pigg och mådde efter omständigheterna riktigt bra. Att jag förlorat en del blod kände jag inte av alls och toalettbesöken gick över förväntan. På kvällen fick Tommy åka hem eftersom pappor inte får stanna i flersalar.

Under början av natten var jag och Evina ensamma i salen men senare kom en tjej till med en skrikig liten gosse. Evina lät fortfarande nästan ingenting. Däremot var hon hungrig och ville ligga vid bröstet mest hela tiden. Det var bara mysigt tyckte jag och tog tillfället att prova olika amningsställningar. En barnmorska som tittade till oss emellanåt frågade om hon skulle ta Evina en stund för att avlasta men det ville jag absolut inte. Behöver mitt barn närhet från mig så ska hon få det. Jag hade en del smärtsamma eftervärkar under natten men tänkte att det nog var som det skulle.

11/5 2008

Tidigt på morgonen blev eftervärkarna snabbt kraftigare, som förlossningsvärkarna fast mer ihållande. Jag hade Evina hos mig i sängen och lyckades på något sätt lägga henne bredvid mig och sträcka mig efter larmknappen. Några barnmorskor kom in och den ena tog Evina, la henne i plastbaljan och rullade iväg henne. Ett par andra försökte förstå vad som orsakade värkarna för så kraftiga eftervärkar ska man inte ha, speciellt inte som förstföderska. Först efter en morfinspruta i benet gav värkarna med sig och jag somnade. Jag vaknade någon timme senare när barnmorskan som tagit Evina kom in och frågade om jag ville amma. Jag blev både rädd och ledsen när jag insåg att jag somnat utan en tanke på vart Evina var. Tommy skulle få komma in vid 8-tiden och när han åkte hem kvällen innan trodde han att han skulle hämta oss på morgonen. Nu skulle det inte bli så. Jag ringde honom när han precis var på väg och sa att vi inte skulle få åka hem. Vi var/är båda ledsna att han inte ens blev informerad om vad som hände under natten/morgonen. Han kom in helt ovetande och fick höra hur hemskt jag haft det och att hans dotter tagits om hand av någon okänd istället för att ha fått chansen att komma in och ta hand om henne själv.

Resten av dagen fylldes med undersökningar. Det togs mängder av prover och förlossningsläkaren som varit med när moderkakan skulle ut efter förlossningen tog cervixprover. Att överhuvudtaget flytta mig från sängen till gynbritsen var en enorm utmaning, men det var tvunget eftersom han även skulle kolla så att det inte fanns rester kvar i livmodern. Mer morfin fick jag och jag låg nerbäddad mest hela tiden eftersom jag hade feberfrossa. Magen gjorde grymt ont, värst när någon rörde vid den. En röntgen skulle också göras så jag skulle fasta.

Vi blev tilldelade ett eget rum för att Tommy skulle kunna stanna och ta hand om Evina. I båda armarna fick jag dropp, dels näringsvätska men även antibiotika och två enheter blod. Inför röntgen skulle jag också dricka en liter kontrastvätska. Hela kroppen kändes som en vätskebubbla. Jag fick springa på toaletten hela tiden eftersom det rann från alla håll. Avslaget var riktigt rikligt eftersom jag fick extra livmodersammandragande medel för att påskynda läkningen och avföringen var värre än diarré p.g.a all vätska de tryckt i mig. Jag hade bara små bindor/blöjor i min privata toalett och bad därför Tommy hämta några större. Då mötte han den sura barnmorskan som tagit emot oss dagen innan. Hon hävdade att man minsann skulle klara sig med liten binda och vägrade ge någon större, trots att han förklarade läget. Jag fick därför springa på toaletten hela tiden för direkt det rann till fylldes bindan. Ena gången hann jag inte så det läkte varpå samma hemska barnmorska suckande kom in för att byta underlägg i sängen. När jag sedan behövde hjälp på toaletten suckade hon ännu värre. Fy så liten och kränkt jag kände mig i det läget. På grund av ena antibiotikadosen jag fått fick jag inte amma på två dygn så Tommy fick koppmata. Jag fick istället pumpa och hälla ut mjölken för att hålla igång amningen. Bokstavligt talat grät jag över spilld mjölk en hel del dessa dagar. Tommy fick också sköta de flesta blöjbyten och hålla naveln ren. Även om det var jobbigt att inte få amma eller orka sköta Evina så var det positivt att Tommy fick lite extra ansvar för han och Evina har haft bästa möjliga kontakt redan från början.

12/5 2008

Snö på natten och kallt. (När vi åkte till förlossningen var det soligt och varmt.) Inte lika öm i magen och inga värkar. Däremot hade jag ont i kroppen rent allmänt efter att ha legat i sjukhussäng i flera dagar. Nya prover togs vilket inte var helt lätt eftersom jag är ruggigt svårstucken och de få bra ställen de hittat var sönderstuckna. Några av de rör som tagits dagen innan fick de ta på ovansidan högerhanden. En barnmorska kom och pratade med oss om spädbarnstiden, sexlivet efter barn och en hel del annat. En riktigt rak och härlig kvinna, helt i min smak.

13/5 2008

Äntligen hemgångsdag. Barnmorskan som kom in på morgonen fick inget blod till proverna trots att hon hävdade att hon aldrig misslyckats. En annan fick komma in istället efter morgonmötet och efter en helkroppsundersökning valde hon tillslut vänsterhanden där hon också fick ut det hon behövde. Nu skulle vi bara vänta på provsvar samt kontrollera att amningen fungerade. När jag äntligen fått amma efter lunch blev Evina vägd och tagen lite prover på innan vi fick grönt ljus att åka hem. Oj vilken känsla att få sätta Evina i babyskyddet. Provsvaren visade att infektionen jag haft i kroppen börjat gå tillbaka och jag fick också besked att cervixprovet visat att jag hade en GAS-infektion i livmodern, s.k klassisk barnsängsfeber.

Evina under BB-tiden

Evina mådde jättebra under hela tiden vi vistades på BB. Höjdpunkten var när prover skulle tas på hennes lilla hand och hon fick sockerlösning som smärtlindring. Den slickade hon glatt i sig. När vi provade dra ut sprutan med lösningen ur munnen lyckades hon greppa tag om den och hålla fast den så det var bara att tömma den i munnen på henne. Gottegris redan från dag 1. Samma sak nästa provtagning. Evina fick bra resultat på alla tester läkaren gjorde. Vid vägningen inför hemgång vägde hon 3605 gram så hon hade bara gått ner 70 g. Första vägningen på BVC hade Evina passerat 4 kg.

Första tiden hemma

Amningen kom igång som den skulle och Evina hade bra grepp redan från början. Hon gick upp ca 300 – 400 gram per vecka och blev en riktig go`bebis. Första natten hemma fick jag sova 2 x 3 timmar så sömnen kan jag inte klaga över. Det behövdes dock för jag hade ordentlig ”Baby Blues”. Direkt jag provade lägga mig ner för att vila sprutade tårarna och jag kände mig ensam och isolerad. Många säger att de vill få vara ensamma med bebisen i sin lilla bubbla första tiden men jag ville ha folk runt mig så mycket som möjligt. Efter ca en månad lättade det och den riktiga glädjen med att vara mamma infann sig.

Graviditetsvecka 32

Mycket aktivitet i magen senaste dagarna vilket både gett en känsla av att jag har ett stort blåmärke på insidan magen och stimulerat fram mer förvärkar och därmed tryck neråt igen. Inte helt ovanligt kring den här tiden så det är väl som det ska. Har under veckan även haft krypningar i benen för första gången. Ser inte röken av någon svullnad ännu men det kan ju ha börjat i kroppen ändå. Tur jag har UGGs att stoppa ner klabbarna i sista veckorna så jag slipper låna skoterskor. Lite halsbränna har jag också haft på kvällarna, dock väldigt lindrig sådan. Så nu har jag provat det också. Hade inga sådana känningar alls när jag väntade Evina. Jag är bortskämd, jag vet!

Under veckan som gått har jag börjat läsa lite i mina gamla böcker om förlossningar och förberedelser. Ska sätta mig ner någon dag framöver och skriva förlossningsberättelse för förra förlossningen för att bearbeta den lite och skapa lite nya målbilder för denna förlossning. Första stegen i förberedandet har vi tagit under veckan. Vi har investerat i säng och mjuklift till lillebror vilket innebär att vi kunnat bocka av det sista på den korta listan med vad som saknats. Vi har även handlat hem lite småsaker till förlossnings- och BB-väskan samt första tiden hemma. Dextrosol, bindor och amningskupor bl.a. En miniväska tänkte jag packa redan nu för att snabbt kunna rycka med om vi skulle behöva åka in i förväg för kontroll. Denna gång vill jag vara ute i god tid för när det väl drar igång lär jag vara mer koncentrerad på vad Evina behöver när vi är borta än vad jag själv behöver.

Idag tog vi en tur till Babyproffsen. Vi kom på för någon vecka sedan att det kanske börjar vara dags att förbereda för lillebrors ankomst och högst på listan stod en mjuklift till vagnen. En Quadrolift från Emmaljunga blev det, i svart även om Pink Check är min stora favorit. Tommy tycker det räcker att sittvagnen är tjejig och eftersom jag fick min vilja igenom med den var det min tur att ge med mig denna gång.

Till lillebror blev det även en liten säng för första tiden. Evina kommer gärna över och gosar i vår säng vilket vi inte vill behöva neka henne när lillebror kommer. De stunderna är lika viktiga för oss som för henne. Så vart skulle vi då lägga lillebror? Evina hade vi mellan oss i sängen. Ett alternativ som vi seriöst övervägde var att köpa en juniorsäng till Evina, med sidoskydd så hon inte ramlar ut. På så vis skulle lillebror kunna ta över spjälsängen. På minussidan med det förslaget fanns att Evina fortfarande sover väldigt bra i spjälsängen och rör sig mycket när hon sover. Hon är fortfarande liten och vi vill kunna ha lite ombonat kring henne vilket är svårare att åstadkomma med en juniorsäng. Sedan är det viktigt för både mig och Tommy att lillebror känner närhet och trygghet första tiden. Ligger han i en spjälsäng känner han inte min värme och hör inte mina andetag och hjärtljud som han är van. Att han är nära mig men ändå i säkerhet (från hoppande syster och rullande föräldrar) är jätteviktigt. Vi har länge kikat på en sidosäng som man ställer mot mammans (eller pappans) sängsida, ett eget utrymme där bebisen ligger ombonad och trygg men ändå nära. Tryggt för barnet och bekvämt för den ammande mamman som bara behöver ta barnet till sig när det är dags för nattmål. Sängen har hjul och med ett enkelt handtag höjer man sidan och rullar med sig bebisen i hemmet. Evina bar vi med oss i mjukliften som vi ställde där det passade, i soffan, på bordet eller på golvet. Med lillebror känns inte det så praktiskt i alla lägen eftersom Evina säkert gärna vill pilla och bära. Drar man med honom i en säng når hon inte upp och han hamnar dessutom i bra höjd. Alternativet att hyra BB-säng finns förstås också men då ska man ha tur att få tag på en (det hade vi inte med Evina) och är vi inte kvar i stan ska vi då köra hit den när vi använt den klart. Det kostar också någon hundring att hyra den. Nackdelen med sidosängen är förstås att den kostar en aning mer, onödigt mycket med tanke på hur kort användningstiden är. Efter bara några månader är det oundvikligt att Evina måste få ny säng och lillebror får ta spjälsängen. Jag började helt klart luta åt att vi skulle köpa en säng till Evina direkt. Då satte dock Tommy stopp. Han tyckte vi skulle kosta på oss att vara bekväma de första månaderna och kosta på barnen att få sina behov tillfredställda, låta dem båda tanka trygghet och närhet hos oss på nätterna. Så, det blev en sidosäng så skjuter vi bekymret med ny säng till Evina på framtiden.  

Tredje och sista inköpet blev en Tripp Trapp till Evina. Hon ska bara stå i sin IKEA-stol nu och vill helst sitta på en vanlig stol för att kunna klättra upp och ner som hon vill. Sista månaderna har hon ätit själv med gaffel och sked och nu dricker hon helst ur vanligt glas också så det är väl bara för mamman att inse att hennes dotter inte är någon bebis längre. Jag måste erkänna att när Evina klättrade upp i sin Tripp Trapp, klappade på sitsen och med ett stort leende sa ”stol” så blev jag lite sentimental. Sedan stolen monterades har det både ätits och lästs i den så jag antar att ägarinnan är nöjd. Färgen är som synes valnöt vilket kanske kan tyckas ett knasigt val till björkbordet. Vår förhoppning är dock att inom en inte alltför avlägsen framtid få byta ut det pluttiga lilla björkbordet mot ett i valnöt, alternativt vitt och valnöt. Efter 7 år i gemensamt hem har vår gemensamma inredningssmak växt fram och just kombinationen vitt och valnöt är vi väldigt förtjusta i. Det vi köper i möbelväg framöver lär uteslutande vara i de färgerna.

När vi väntade Evina kom vi ut från Babyproffsen med ett stort gäng prylar, allt från vagn och säng till bröstpump, nappar och sängkläder. Den gången slutade kalaset på fler tusenlappar än jag vill berätta men jag är så nöjd med alla köp vi gjorde (utom napparna som förblev oanvända) så det var det väl värt. Även idag rullade en del kulor men jag hoppas och tror att jag ska vara lika nöjd denna gång. Känner inte av någon shoppingbaksmälla ännu i.a.f.

För att förtydliga vad jag menar med sidosäng lägger jag in en bild. Det är alltså en liten spjälsäng (ca 40 x 89 cm) med ställbar höjd och fällbar sida för att man ska kunna ha den mot sin egen säng. På så sätt kan man samsova utan att behöva ha barnet i föräldrarnas säng. På dagen höjer man sängen, drar upp sidan och låser upp den så kan man rulla med den i hemmet. Då fungerar den alltså som en vanlig spjälsäng med hjul. När lillebror haft den färdigt kanske Evina vill låna den som docksäng så får jag väl låna tillbaka den om det blir fler syskon.