Jag vet inte om det är för att mina sinnen förstärkts i.o.m graviditeten men för några dagar sedan tyckte jag det luktade instängt i garderoben. Impulsiv som jag kan vara drog jag ut ALLT ur garderoben och började tvätta. Ja, så mycket finns faktiskt inte i min garderob så det blev bara 5 maskiner. Jag har varit nitisk med att rensa senaste åren och sedan jag blev gravid med Evina har jag knappt handlat några kläder alls. Det blir definitivt en shoppingrunda när lillebror är ute och vikten stabiliserat sig. Igår strök jag en stor hög och ni kan gissa hur fräscht det är i garderoben nu. Mmm…

Mindre mysigt är att jag efter att ha kastat 3 trasiga par jeans insåg att jag bara har 1 helt par förutom mammajeansen. Det paret är i min absoluta favoritmodell och i en storlek jag använt i flera år. Nu är de alldeles för stora, jag får använda bälte trots gravidmagen. Idag tog jag mod till mig och beställde ett nytt par i strl 27″!!! Jag hade hoppats att jag aldrig skulle krympa i den storleken igen men i.o.m graviditeterna och amningen däremellan har jag haft ännu svårare att hålla vikten uppe än jag brukar ha. Det känns inte roligt att beställa jeans i en storlek jag inte vill vara men jag känner mig ju inte större i alldeles för stora jeans heller så det var oundvikligt. Att jag fick köpa mammajeans i 27″ (och de t.o.m var för stora) skyllde jag på att man syr mammajeans utifrån att man ska gå upp i vikt. Man ska ju nämligen ta den storlek man har innan graviditeten. Ändå visste jag att vågen visat skrämmande låga 52 kg på dagen jag plussade, 5 kg mindre än när jag plussade med Evina. Nu kan jag inte ignorera fakta längre.

Varför är jag då så nojig kring att vara smal? Jo, för att jag varit underviktig största delen av mitt liv och mått fruktansvärt dåligt över det. Jag var kraftigt underviktig redan som barn och när jag kom i tonåren och drog iväg på längden blev det bara värre.  För att dra lite siffror var jag exempelvis 156 cm lång och vägde 35 kg när jag fyllde 13. Det var samma månad som jag fick min första mens som nästan hela tiden därefter varit regelbunden och riklig. När jag gick ut 9:an var jag 164 cm lång och vägde 40 kg. Åren däremellan var riktigt jobbiga. Jag fick varje dag kommentarer om hur smal jag var, frågor om jag var sjuk etc. De flesta kommentarerna var säkerligen inte menade som kritik men när man hör kommentarer om ens kropp 10 gånger per dag under flera års tid är det just precis så de uppfattas. Jag hade ingen ätstörning, min låga vikt berodde på genetik och annan sjukdom samt medicinering av denna. Däremot blev mitt förhållande till mat och min kropp stört p.g.a alla kommentarer. Det blev viktigt för mig att äta mer än vad jag egentligen mådde bra av på skolbespisningen, jag fikade och åt godis på rasterna oavsett om jag var sugen eller inte och aldrig att jag gick på toaletten direkt efter maten även om jag behövde för vilka rykten hade spridits då?! De få gånger jag pratade med någon vuxen om hur jag kände var det stående svaret att jag skulle ignorera kommentarerna och de som kastade ur sig dem. Den enda effekt det fick var att jag kände mig ännu mer ensam med mina känslor. Får Evina samma kroppsliga förbannelse som jag är det ett råd jag ALDRIG kommer att ge henne. Att inte uttrycka för omgivningen hur man mår och hur man uppfattar andras kommentarer är inte bara en lögn utåt utan en lögn mot sig själv. Under gymnasiet var jag också liten, vägde 46 kg till mina 165 cm när jag gick ut. Däremot mådde jag bättre under de åren. Jag slutade gömma min kropp och var ärlig med vad jag kände. Jag omgavs av människor som behandlade mig respektfullt vilket gjorde enorm skillnad på mitt självförtroende.

Åren efter gymnasiet var tunga på andra sätt men viktmässigt började jag sakta närma mig normalvikt. När jag nådde det målet (med dålig kost och ingen motion) mådde jag fruktansvärt dåligt kroppsligt. Inga kläder satt bra och droppen var när jag gjorde en kroppsfettsmätning som visade att jag hade på gränsen till ohälsosamt mycket kroppsfett (27%). Midjemåttet hade passerat 80 cm. Jag tappade fotfästet igen. Hur kunde jag ha så mycket kroppsfett och må så dåligt när jag just precis nått upp till normalvikt, något jag eftersträvat så länge jag kan minnas? Egentligen är det ju ganska självklart. Så smal som jag var fanns väldigt lite muskelmassa och när jag gick upp i vikt var det fett jag lade på mig. Jag hade bara strävat efter att gå upp i vikt och inte ägnat en tanke åt vad jag ville att den vikten skulle bestå av. Jag började läsa på om träning och bra kost och började så smått förändra min livsstil. Vid den tiden bestämde vi oss för att lämna den stad vi båda fått en rätt dålig relation till och flyttade till Umeå. Bara någon månad efter flytten gick vi och skaffade medlemskap på närmaste gym och jag började läsa kostvetenskap på universitetet. Yrkesmässigt vet jag inte om jag någonsin kommer att ha nytta av den kursen men den har hjälpt mig mycket i min egen kostplanering. Sakta men säkert ändrade kroppen form och det mest fantastiska var när jag började känna riktiga muskler under huden. När jag blev gravid med Evina hade jag nått en vikt jag trivdes med och jag var nöjd med den kropp jag själv skulpterat.

Under graviditeten med Evina mådde jag jättebra. Jag var nöjd med kroppen som förutom att magen växte inte förändrades så mycket. Jag tränade hela graviditeten och kunde äta som jag ville och behövde. Även om kroppen hade förändrats hade det inte gjort så mycket just då för jag var så fokuserad på det lilla livet jag bar på att allt annat tycktes oviktigt. Jag gick upp 15 kg under graviditeten och var nöjd med det. Jag trodde att det betydde att jag i.a.f gått upp ett par kilo i mig själv, men 2 veckor efter förlossningen var allt och lite till borta. Jag hade hur mycket mjölk som helst under amningen och gick ner ett par kilo till p.g.a det. Har jag lika mycket denna gång och bor kvar i stan kommer jag att ta extraknäck som mjölkko på barnavdelningen för för tidigt födda. Jag tänkte fortfarande inte så mycket på vikten, man får faktiskt se ut lite hur som helst när man nyligt fött barn och fortfarande ammar. Jag såg också att musklerna fanns kvar och var nöjd med det, fick t.o.m kommentarer om att jag såg vältränad ut. Sedan blev jag gravid igen samma månad jag slutade amma och började alltså på futtiga 52 kg. Jag tänkte inte så mycket på det utan fokus var återigen på ett liv som växte inom mig. Nu när byxorna började kännas pösiga kom dock kroppsnojan sakta krypande tillbaka och bilderna jag tog i måndags på halvtidsmagen lindrade inte den nojan. Jag börjar vara spinkig igen! Visst vet jag att musklerna finns kvar, bara det att jag måste komma igång med träningen igen så de fylls med vätska. Och visst vet jag att jag måste skärpa mig med mellanmålen, det räcker inte att äta 3 gånger per dag för mig. Men ändå blir jag så ledsen av att bli påmind om att det är så min kropp ser ut när jag släpper taget och låter kroppen bestämma. Ännu mer ledsen blir jag över att jag låter mig påverkas så mycket av något så banalt som kroppsvikt och vad jag ser i spegeln. I min önskevärld är det enda viktiga hur jag mår men verkligheten ser inte ut så.

När jag ändå är inne på graviditet och kroppsnoja kan jag ju lika gärna beröra det faktum att folk i allmänhet verkar tycka att det är okej att kommentera en kvinnas kropp hur som helst bara för att hon är gravid. Jag vet inte hur många som berättat för mig att de fått höra att de är stora, blivit kallade tjockis och fått frågan om de är säkra på att de inte väntar tvillingar. Värst är nog ändå kommentarerna om magens form, ”Du kommer säkert få en tjej för du är rund hela vägen runt”. Precis som med de kommentarer jag växte upp med är de självklart inte menade som kritik men det blir så de uppfattas när man hört dem dagligen under lång tid. Själv har jag inte fått höra just de kommentarerna men istället en del kommentarer om att jag är liten, smal, spinkig och att de själva minsann inte såg ut som mig när de var gravida. Kom ihåg att äta för två, är en annan kommentar jag fått. För mig som sedan många år har en negativ relation till begrepp som smal, spinkig och liten gör de här kommentarerna ont. Inte för att avsikten är ond på något sätt utan för att jag spontant reagerar negativt på de uttrycken. Det sitter så djupt rotat. Förstår att det är lika jobbigt för dem som mått dåligt över sin något större kropp att få kommentarer om hur deras kropp och mage ser ut. Varför inte bara säga till den gravida kvinnan att hon är fin eller att magen är fin för så snart man använder begrepp som avser storlek kan det uppfattas negativt. Eller varför inte skippa kommentarerna helt? Okej att vänner och familj kommenterar men som gravid är man offentlig egendom. Tanterna i kassakön, den nyblivna morfadern och inte minst tonåringar slänger gärna ur sig kommentarer utan relation till den de kommenterar. Men men.. vi gravida väcker väl känslor hos människor, det kan vi väl inte göra så mycket åt. Det är bara lite svårt att acceptera när man har en nojig dag som jag har idag.